YTTRANDEFRIHETEN OCH KORANEN

Är Rasmus Paludan ihop med några fanatiska muslimer de som i ohelig allians ska få den svenska yttrandefriheten på fall? Debatten i delar av svensk media och polisens agerande tycks nämligen likt nyttiga idioter gå i censurens fula fälla och vilja införa förbud mot religionskritik.

Enligt min personliga erfarenhet är den övervägande delen muslimer inte islamister, utan liksom de flesta kristna mer del av en tradition än en religion. Jag har vänner som är muslimer och som har precis samma sekulära syn på stat och religion som jag själv.

Fast det hindrar inte att alla islamister är muslimer och åberopar Koranen. Eller att högerkristna i bland annat Polen, Ryssland och USA förbjuder abort med stöd av Bibeln. Eller att ortodoxa judar i Israel med stöd av Tanakh anser sig ha större rätt till ett stycke land, än deras palestinska medmänniskor.

Allt sedan Rasmus Paludan påsken 2022 brände ett exemplar av Koranen har den svenska debatten om yttrandefrihet fått en, enligt min mening, märklig och obehaglig slagsida. Det är som att de svårt religiösa ska ha en särskild gräddfil som ingen annan vare sig får eller ens vill ha del av. Än tydligare har det blivit i takt med att den svenska ansökan om medlemskap i NATO dragit ut på tiden på grund av den lättkränkta turkiska presidenten.

Jag själv är övertygad om att den liberala, öppna och fria, demokratin är det enda sättet att skapa ett rättvist och bra samhälle för majoriteten av medborgarna. När jag lyssnar till motsatsen på höger- eller vänsterkanten mår jag därför nästan fysiskt illa. Ändå anser jag att dessa, i vissa fall extremister, fritt ska få framföra sina åsikter. Liksom islamisterna. Alla åsikter, hur dåraktiga de än tycks vara är ändå värda att prövas. Om inte annat så för att övertyga mina motståndare om att de har fel.

Om någon ortodox, bokstavstroende jude, en islamist eller bokstavstroende kristen skulle få för sig att bränna en bok jag håller högt, till exempel Voltaires Traktat om toleransen, då hade jag förstås blivit ledsen. Men jag hade inte startat ett upplopp. Och hade jag ändå försökt, hade mina liberala vänner inte hängt på. Jag hade varit ensam.

Såväl Bibeln som Koranen är fyllda av hat mot oliktänkande, med små partier om kärlek. När islamisterna, den kristna ytterhögern eller ortodoxa judar argumenterar för att förgöra sina motståndare, talar emot abort etc. då gör de det med stöd av sina tusentals år gamla skrifter. Att förneka detta faktum är att blunda för verkligheten. Men vi måste också förstå att dessa extremister inte tillhör majoriteten, utan är relativt små sekter i större traditioner och sammanhang. Ska vi låta dessa sekter ihop med högerextremister sätta gränserna för alla andras yttrandefrihet? Jag menar att det skulle vara fel.

De skrifter som av människor började framställas för tusentals år sedan, med tusentals år gamla värderingar, har steg för steg och fått ge vika för verkligheten och vetenskapen. Jorden är inte universums medelpunkt. Det är inte rätt att slå ihjäl sina fiender och våldta deras döttrar. Men dessa framsteg har inte kommit frivilligt från de svårartat religiösa, utan tvingats fram efter otvetydiga vetenskapliga framsteg och religionskritik. Sådan religionskritik som fortfarande i många länder är förbjuden.

För egen del anser jag att människor får ha vilken tro eller ideologi de vill. Men de betyder inte att deras tro eller ideologi inte ska få kritiseras. För hur ska i så fall världen gå framåt om vi har tankeförbud?

Jag förespråkar inte bokbränning, utan vill hellre diskutera med mina ideologiska motståndare. Men som uttryck för religionskritik eller kritik av ideologier och doktriner tolererar jag det. De religiösas känslor måste faktiskt tåla det lika väl som jag får tåla att de bränner böcker som jag håller högt. Det finns nya böcker att köpa och yttrandefriheten ska därför inte begränsas för att några få ställer till upplopp. Det är upploppsmakarna som är problemet. Inte yttrandefriheten.