VAR GÅR GRÄNSEN?

I Tidöavtalet anges att regeringen ska utreda en så kallad anmälningsplikt för offentligt anställda. Syftet är att Migrationsverket och Polismyndigheten ska få vetskap om personer som vistas i Sverige utan tillstånd. En sådan anmälningsplikt kan ställa den personliga moralen i strid mot lagen.

Det är troligen ett problem att det finns människor som vistas i Sverige illegalt. De riskerar att få framleva sina dagar i ett skuggsamhälle utan rättigheter och kanske drivas till odrägliga svartarbeten eller kriminalitet och dessutom inte ha rätt till vård och andra rättigheter som vi andra tar som självklart.

Samtidigt kan jag ha stor medkänsla med att människor gömmer sig för att undvika att bli utvisade till exempelvis Afghanistan. Jag kan tänka mig få människor som frivilligt skulle återvända till ett land styrt av bokstavstrogna talibanfanatiker med medeltida värderingar, fast med tillgång till modern teknik.

Ordföranden i justitieutskottet, SD;s Jomshof, menar att den föreslagna anmälningsplikten som utgångspunkt ska omfatta alla offentligt anställda människor https://arbetet.se/2022/11/25/richard-jomshof-sd-alla-yrkesgrupper-kan-omfattas-av-kravet-att-anmala-papperslosa/, det vill säga allt från bibliotekarier till socialsekreterare, sjuksköterskor, läkare, domare och administratören på kommunens fastighetsförvaltning. Alla.

Dock ska utredas om det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten ska därför samtidigt utredas.

Vi har alla som utgångspunkt en plikt att följa gällande lag, oavsett om vi gillar den eller inte. Alternativet vore anarki. Exempelvis menar jag för egen del ett eget bruk av narkotika borde avkriminaliseras. Men trots att jag menar att det är fel att eget bruk är kriminaliserat, skulle det dock inte falla mig in att för egen del använda narkotika eftersom det är förbjudet. Hur sugen på en joint jag än skulle råka vara.

Det finns emellertid andra situationer då valet mellan att följa lagen eller inte hade kunnat vara betydligt svårare. Om det till exempel infördes en lag som innebar att jag i min yrkesroll som advokat skulle bryta mot min sekretessplikt om jag fick veta att min klient begått brott. Eller om jag inte fick biträda människor av viss härkomst eller med viss religiös tro. Hade en sådan bestämmelse införts hade min moraliska övertygelse trumfat lagen.

Jag påstår inte att den anmälningsplikt som den nya regeringen avser att införa med nödvändighet måste bli omoralisk. Däremot kan jag lätt föreställa mig fall där i fart fall jag, om jag varit offentligt anställd, hade haft svårt att följa direktiven för en anmälningsplikt eftersom den skulle strida mot mina moraliska övertygelser. Jag skulle inte vilja bli en kugge i ett byråkratiskt maskineri som styrs av en omänsklig herres befallningar.

Det är lätt att glida med i sina överordnades befallningar, hur perversa dessa än är. Se till exempel på byråkraterna i Ryssland och Kina och med den synbara lätthet de utför befallningarna från sina omänskliga herrar. Jag menar därför att vi alla måste vara på vår vakt när anständighetens och medmänsklighetens gränser börjar tänjas. Den föreslagna anmälningsplikten skulle kunna vara en sådan gräns där vår moraliska ryggrad prövas.