TILL FÖRSVAR FÖR KLIMATAKTIVISTERNA

Den 29 augusti rapporterade Sydsvenska Dagbladet om hur ett stort antal bilar, främst så kallade SUV;ar, hade vandaliserats i Malmö genom att däcken skurits sönder och i blodrött sprejmålats med texten "KLIMAT". Samma dag publicerades en text av en 68-årig pensionerad kommunaltjänsteman som efter att i Stockholm ha demonstrerat för klimatet med nätverket Extinction Rebellion, åtalats för "ohörsamhet mot ordningsmakten".

Om någon vandaliserar ens egendom är den naturliga reaktionen ilska. Jag hade alldeles säkert blivit arg om någon sprejmålat min bil. Men ändå är det som att ilskan över detta och liknande handlingar allt mer börjar fastna i en obehaglig känsla av att det är klimataktivisterna som har rätt att vara desperat arga. Inte vi andra som nöjer oss med att sopsortera, ha en vegetarisk dag i veckan och köra elbil.

All leva i klimatkrisens tid är i Sverige materiellt lätt men samtidigt svårt för samvetet. Vad jag än gör personligen för att minska min klimatpåverkan har det så marginell betydelse att det känns som att jag lika gärna kan låta bli. Om jag så skulle ta till den mest dramatiska av åtgärder och ta livet av mig själv skulle det vare sig göra till eller från för klimatkrisen. Så länge Norge fortsätter att utvinna olja och dessutom leta efter ännu mer, Kina bygger fler och större kolkraftverk och Ryssland exporterar
metangas till Tyskland är det skvatt meningslöst vad jag än gör.

Här i Sverige är det mer intressant att diskutera fler start- och landningsbanor på Arlanda eller Bromma flygplats vara eller inte vara, än att diskutera hur vi ska rädda framtiden åt våra barn. Att vi har en klimatlag som i 2 § bland annat anger att "Regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete".... "som bidrar till att skydda ekosystemen samt nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring, är inriktat på att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser och att bevara och skapa funktioner i miljön som motverkar klimatförändring och dess skadliga effekter, och vilar på vetenskaplig grund och baseras på relevanta tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden" är det få som känner till,och definitivt ingen som märker. Och inte tycks det kunna bli bättre med en opposition vars enda svar på klimatkrisen stavas kärnkraft.

Ändå är uppenbart för var och en som vågar eller orkar lyssna på IPCC och läsa dess rapporter både att det är vetenskapligt belagt att det är människan som orsakat klimatkrisen och att det upp till människan att lösa den. Dessvärre har vi dessutom väntat så länge med att ens notera klimatkrisen att det kanske till och med är försent. Oavsett vilket är det helt uppenbart att det som krävs för att om möjligt rädda ett någorlunda rimligt klimat för våra barn och kommande generationer är en enorm omställning för att göra världen oberoende av fossila bränslen.

Ändå händer alldeles för lite. Det är som att alla jordens politiker vägrar att förstå allvaret och hellre kör jordens befolkning in i ett hett helvete än att besluta om kraftfulla åtgärder för att åstadkomma verklig förändring. Inte konstigt då att människor blir desperata. Inte konstigt då att det finns klimataktivister som inte nöjer sig med att stilla och fredligt sitta utanför riksdagen och demonstrera för klimatet varje fredag, utan tar till mer drastiska åtgärder som ibland går utanför lagen.

Kritiken mot klimataktivister från det etablerade samhället inkluderat våra politiker är vanligtvis hård, i vart fall när klimataktivisterna begår direkt kriminella handlingar. Förutom det självklara argumentet att en samhällsmedborgare inte ska begå brott, framförs argument som att det är odemokratiskt att en minoritet klimataktivister genom kriminella handlingar försöker tvinga politiker att agera. Ofta hänvisas till Nelson Mandela, Martin Luther King Jr, mahatma Gandhi med flera för att påvisa att stora resultat kan uppnås med fredliga och i någon mån lagliga medel.

Vad dessa kritiker glömmer, vilket bland annat påpekas av forskaren och klimataktivisten Andreas Malm (How to blow up a pipeline), är att nästan alla fredliga demonstrationer och andra fredliga handlingar som medfört stora resultat föregåtts av oroligheter inkluderat våld. Och som konstateras av kriminologerna Jerzy Sarnecki/Christoffer Carlsson (Introduktion till kriminologi I) har många av de fri- och rättigheter vi tar för självklara idag vunnits genom att människor fått kämpa genom att bryta mot lagen. Rosa Parks vägran 1955 att resa sig för en vit man på bussen var då ett lagbrott som i nutid förfaller skrattretande dumt. Frågan är om framtida generationer kommer kunna skratta åt nuvarande politikers oförmåga att följa en klimatlag de själva stiftat?

Jag uppmanar givetvis inte någon att begå lagbrott och hoppas, möjligen fåfängt, fortfarande på att våra politiker ska vidta nödvändiga åtgärder inom ramen för vår demokrati och gällande lagar. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kan förstå aktivisternas desperation över politikernas handlingsförlamning. För det gör jag.