RÄTTVISA 1

När jag var i 10-årsåldern beslutade sig mina föräldrar för att vi det året skulle fira midsommar i Dalarna vid Siljan. Det var jag, mamma, pappa och min fyra år yngre lillasyster.

Under en hel vecka skulle familjen bo i en liten stugby nära Siljan för att, förmodar jag, riktigt känna in de svenska midsommartraditionerna. Och det fick vi.

Det var midsommarstång med svenska sommarblommor och björkris, svenska flaggor, män i knäbyxor med knästrumpor och konstiga skor, det var kvinnor i kjolar, förkläden och schalett, det var nyckelharpa och felor, dragspel och ringdans, snaps och sill och dans på lövad bana. Alla talade på en dialekt som var knappt begriplig. Det var så svenskt att jag nästan bara kunde se allt i blått och gult.

Som tur är går en vecka fort och det var snart dags för oss att lämna ursvenskarnas rike för att åter bege oss till hemmet i Skåne.

För att jag och min lillasyster skulle sitta snällt i baksätet i pappas brandgula Volvo 145a, alltså en så kallad "herrgårdsvagn", inhandlade föräldrarna någonstans längs vägen vars en tablettask med godis till mig och min syster. Jag valde smaken viol i dess lila ask och min syster salta katter i sin gula ask.

Som barn var jag oftast stillsam och hade i huvudsak två intressen. Att läsa eller att leka med små plastgubbar. Jag höll mig därför sysselsatt i baksätet med min Tarzan-serietidning och mina plastgubbar.

Värre var det för min lillasyster. Hon var, kanske beroende på sin ålder, betydligt mer rastlös än jag och hade ännu inte upptäckt hur kul det är att läsa. Alltså åt hon upp sina salta katter ganska snabbt, och blev därefter rastlös.

För egen del hade jag för vana att äta mitt godis ganska långsamt. Andra skulle nog kunna tycka att jag till och med drog ut på det. Jag hade därför mer än halva antalet godistabletter kvar i min tablettask när min lillasyster redan hade ätit upp sin.

Några mil innan Motala blev min syster medveten om att jag hade kvar tabletter i min ask och började då tjata om att hon skulle få av mina violtabletter. Något jag vägrade eftersom hon ju redan hade ätit upp sina godistabletter och jag hade sparat mina. Min lillasyster blev allt mer högljudd i sina protester och till slut gick tålamodet hos mina föräldrar som sade åt mig att dela med mig med hälften av de godistabletter jag hade kvar till min syster.

Det utbröt ett storbråk där jag under tårar delade med mig i denna, enligt min uppfattning, djupt orättvisa händelse.

När vi kom fram till slussen vid Göta Kanal visade det sig att det just då var broöppning så att pappa var tvungen att stanna. I mitt upprörda tillstånd hoppade jag ur bilen och gick fram till kanalen för att dränka mig. Då jag skådade ner i den stora kanalen med det dödsmörka vattnet och dödens kalla ansikte återfann jag emellertid min självbevarelsedrift och lommade sakta tillbaka till bilen. Fortfarande med orättvisans magknip, men dessutom med skammen av att jag inte vågat hoppa i kanalen.

Jag har i vuxen ålder en utmärkt relation med mina föräldrar och har säkert gjort mina egna tre barn minst lika stor orättvisa ibland. Det är inte poängen. Jag tror att alla barn någon gång under sin uppväxt upplevt sig vara orättvist behandlade. Det som istället är poängen är att denna händelse, som jag i vuxen ålder många gånger kunnat skratta åt, ändå finns så tydlig i mitt minne. Jag kan än idag framkalla den ytterst obehagliga känslan av orättvis behandling från händelsen.

Eftersom jag inte tror att jag är särskilt unik, inbillar jag mig att just rättvisekänslan är viktig hos nästan alla människor och att det något vi utvecklat evolutionärt.

I en serie blogginlägg ska ja försöka att utveckla min syn på orättvisa och rättvisa.