OM SVENSKARNA OCH DERAS TILLIT TILL STATEN

Förutom några vaccinationsmotståndare, enstaka astrologer och UFO-specialister, homeopater samt klimatkrisförnekare torde vi svenskar vara ett av de folk i världen som i vart fall fram till nyligen haft störst tillit till den goda
staten. Skälet till vår stora tillit är förmodligen våra goda erfarenheter av
demokratin sedan 100 år tillbaka.

Att känna tillit medborgare emellan men även till politiker och därför i förlängningen till staten är i grunden något gott. Litar vi på varandra vågar vi göra affärer med varandra med ett handslag och utan långa avtal. Det är bra för samhället och för välståndet. Känner vi tilltro även till våra meningsmotståndare, blir vi inte oroliga bara för att motståndarsidan vinner riksdagsvalet. Vi vet att med rätt argument kan vår sida av den ideologiska gränsen vinna nästa val och motståndarsidan kommer då att frivilligt överlämna maktens boningar till dess nya hyresgäster.

När däremot tilliten brister börjar vi anklaga varandra för valfusk. Passar inte verkligheten, börjar konspirationsteorier få fäste. Vi stänger in oss och slutar göra affärer. Få barn föds eftersom vi tappar tron på varandra och framtiden. Vi blir i längden fattiga både mentalt och pekuniärt.

I Sverige har vi sedan 100 demokratiska år tillbaka haft goda skäl att tro på varandra men även på staten. Länge hade vi god tillväxt år för år. Förvisso hade vi fram till slutet på 1970-talet nästan en socialdemokratisk hegemoni, men en socialdemokrati som ändå lyssnade på sina ideologiska motståndare och ofta samarbetade med exempelvis liberaler.

Det sägs ibland att tilliten mellan människorna i Sverige har minskat. Att den utveckling som synts under galne Trump i USA de senaste fyra åren är på väg hit. Jag har inget statistiskt underlag för att det verkligen ligger till på det sättet, men jag känner igen min egen ökade oro för vad som kan hända om, utifrån mitt perspektiv, fel politiker kommer till makten. Med Sveriges svaga grundlagsskydd och därmed
svaga skydd för yttrandefriheten, demokratin och människors lika värde,
möjligheterna att politiskt tillsätta domare, vårt svaga skydd för public service med mera, är det svårt för mig att känna mig lugn om fel politiker, oavsett ideologisk färg, skulle komma till makten. Därför har jag sedan några år argumenterat för att skyddet för våra grundlagar borde stärkas.

Många anser att alltför stor invandring bidragit till att tilliten mellan människor och politiker brister mer nu än förr. För egen del tror jag emellertid att det började med löntagarfonderna då Socialdemokraterna på allvar ifrågasatte och utmanade den kapitalism som enligt min uppfattning är en av de största grunderna till vårt välstånd. Problemet var att när Socialdemokraterna, som väl var, förlorat striden om löntagarfonderna var det som att kapitalismen plötsligt skulle lösa allt från sjukvård till skola och infrastruktur och att det allmänna skulle minska på ett sätt som jag
tror inte ens Adam Smith skulle önskat. Polisen minskade, den allmänna
värnplikten togs bort, järnvägsnätet tilläts förfalla. Statens ansvar och grunden för samhällskontraktet började brista.

Jag har dessvärre inget recept på hur vi ska återfå tillit till varandra, annat än långsiktigt arbete och att tala med varandra. Jag skulle emellertid önska att politikerna snarast inser att det brådskar att besluta om ett stärkt grundlagsskydd och ett stärkt skydd för domarnas oberoende. Tyvärr finns det emellertid en stor misstänksamhet hos politiker att överlämna en del av makten till en stark grundlag och oberoende jurister. Den misstänksamheten kan bli dyr för oss alla.