KLIMATAKTIVISTER OCH DEMOKRATIPROBLEMET

I takt med den allt mer påtagliga krisen för klimatet har antalet aktioner för att uppmärksamma klimatkrisen genom civil olydnad ökat. Detta påstås emellanåt vara ett demokratiproblem. Det verkliga demokratiproblemet ligger dock i att vi har politiker som inte följer grundlagen.

Onekligen finns det ett demokratiproblem med klimataktivister. Ingen har valt dem och det ligger i sakens natur att aktivister, i vart fall i början av en kamp, representerar en minoritet och inte majoriteten. Det är förvisso en sak att väcka opinion, det gör politiker dagligen. Men det är något annat att bryta mot lagen för att väcka opinion.

Samtidigt vet vi att civil olydnad åstadkommit mycket gott, som exempelvis den amerikanska medborgarrättsrörelsen, mahatma Ghandi, Nelson Mandela och många fler.

Vi vet också att det demokratiska systemet är trögt och tar tid. Tid som vi enligt bland annat FN;s generalsekreterare António Guterres och en överväldigande andel klimatforskare snart inte har. Frågan om civil olydnad är rätt eller fel för att väcka debatt om klimatkrisen har därför kommit att bli en fråga om hur vi ställer oss moraliskt till klimatkrisen. Vill vi överlämna en värld där våra barn och kommande generationer kan få ett drägligt liv, eller är vi som är vuxna nu viktigare än barnen?

I Sverige har vi dessutom ett omvänt, sällan diskuterat, demokratiproblem beroende på hur klimatkrisen hanteras politiskt. I Regeringsformen anges bland annat att det "allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer."

Vi har dessutom en klimatlag, också den beslutad i demokratisk ordning, som bland annat anger att regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som ska syfta till att förhindra farlig störning i klimatsystemet och bidra till att skydda nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring. Regeringens klimatarbete ska vara inriktat på att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser och att motverka klimatförändring. Arbetet ska vila på vetenskaplig grund.

Vi har alltså minst två lagar, varav en grundlag, som uttryckligen och bokstavligen talar om för politikerna att de ska motverka klimatförändringar. Samtidigt menar bland annat Klimatpolitiska rådet att Sveriges utsläppsminskningar går allt för sakta för att vara i linje med klimatmålen.

Det är därför inte särskilt långsökt att i den hittills bedrivna klimatpolitiken hitta ett omvänt demokratiproblem som kanske är än värre än några klimataktivister som sitter på vägen i rusningstrafik. För om medborgarna inte kan lita på att politikerna levererar enligt de lagar de själva instiftat och hellre talar om bensinpriser vid pumpen, vem ska medborgarna då kunna lita på?

En jämförelse skulle kunna vara att vi har politiker som beslutar om hårdare straff för att stävja brottsligheten, men samtidigt låter bli att anställa poliser och åklagare, drar ned på anslagen till domstolar och river fängelser. Låter det orimligt? Jämför då med vad som hänt i klimatpolitiken de senaste åtta åren, och vad som ser ut att ske enligt den snart nytillsatta regeringen. Detta är rimligen ett mycket värre demokratiproblem än några klimataktivister och som faktiskt riskerar att underminera tilltron till demokratin över huvud taget.