EN EFFEKTIVARE TVISTEMÅLSPROCESS

Publicerad i Dagens Juridik i juni 2022

Jag har under våren haft förmånen att företräda utländska klienter i två olika skiljedomsprocesser. Det är därför nästan oundvikligt att göra jämförelser med hur det generellt fungerar i tingsrätter runt om i landet, och hur några små reformer av rättegångsbalken kanske hade underlättat för både domstolar och parter i kommersiella tvister utan att detta skulle kosta statskassan en enda krona. Specialisering av domare vore enligt min uppfattning ett stort steg framåt.

Svenska domare är enligt min erfarenhet oftast både väldigt kompetenta och behagliga att arbeta med. All heder åt domarkåren. Ändå är det något ruttet i domstolsprocessen avseende kommersiella tvister. Rättegångar tar nämligen, överrätter oräknade, förtvivlat lång tid och har ibland märkliga slut.

Jag inser att brottmål och familjemål måste ha hög prioritet eftersom dessa mål rör så stora mänskliga värden. Samtidigt får vi inte glömma att det är företagsägare, företag och deras anställda som gör att vi alls har råd med lyxen att hålla oss med en offentlig sektor med bland annat domstolar med oberoende och kvalificerade domare. Det går därför inte att som nu närmast nonchalera behovet av snabb tvistelösning för företagen. Som jag ser på det skulle nedan angivna sex åtgärder kunna göra en avgörande skillnad för en betydligt snabbare och mer rättssäker process i kommersiella tvister. Och detta utan att det skulle kosta statskassan en enda krona, utan kanske istället frigöra resurser till både brottmål och familjemål.

• Specialisering. Adam Smith konstaterade redan i slutet på 1700-talet att en ökad specialisering ökade effektiviteten i samhället och därmed vårt gemensamma välstånd. Malmö tingsrätt har en renodlad brottmålsavdelning som, såvitt jag uppfattat det, fungerar utmärkt. Motsvarande ordning borde gälla alla domstolar, men också för kommersiella tvister. Jag vet få advokater som accepterar alla sorters uppdrag helt enkelt eftersom de flesta advokater vet att man inte kan vara expert inom mer än maximalt en eller två juridiska discipliner. Om vi utgår från att även domare är människor borde samma sak gälla för dem.
• För mycket processledning. Medan skiljedomare i allmänhet tycks ha en ganska avslappnad attityd och lita på att ombuden vet vad de gör, tar domare i allmänna domstolar enligt min uppfattning ofta en allt för stor del i processen. Rör det omtvistade värdet sjusiffriga belopp eller mer måste vi kunna utgå från att parterna är så kvalificerade att de åberopar vad som ska åberopas. Om inte får de stå sitt kast. Målen är dispositiva.
• Slut med anstånd om inte ombudet ligger för döden. Något av det mest frustrerande för en kärande är ständiga anstånd. Varför beviljas ens ideligen anstånd? Om ombudet tagit för mycket arbete på sig får det såklart konsekvenser. Men den konsekvensen ska inte vara att målet fördröjs utan ska istället visa sig i domslutet. Sätt en plan på 6 månader då målet ska vara avgjort och den som inte håller tidsfristerna får stå sitt kast.
• Förlikningar är bra. Men förlikningen bör helst ske innan stämning skickas in. Parterna är kvalificerade nog att tala med varandra i större mål. Om inte måste domstolarna ta sitt ansvar och slita tvisten. Förlikningsuppmaningen i RB 42 kap 17 § borde bara ske på minst en av parternas begäran.
• Vittnesattester avseende huvudförhör. Få kvalificerade ombud sätter sina åberopade vittnen i vittnesbåset utan att först ha gjort minst ett provförhör. Huvudförhören är därför i allmänhet ganska sömniga tillställningar som ofta tar lång tid. Gör istället som i skiljeförfaranden och tillåt och uppmuntra vittnesattester och låt motpartsombudet, om så önskas, göra ett motförhör. Det är i motförhöret värdet av ett vittnesmål kan visas. Dessutom torde bevisvärdet av en tidig vittnesattest knappast vara sämre än ett förhör som hålls kanske 1-3 år efter själva händelsen.
• Tydlig och avgörande stupstock. RB 42 kap 15 a § används ofta, men sällan framgångsrikt. I vart fall enligt min erfarenhet är nämligen tingsrätter allt för generösa med att hitta ursäkter för att tillåta nya omständigheter och bevis trots den så kallade mjuka stupstocken.

Det går givetvis att invända mot ovanstående, kortfattade och tillspetsade förslag, eftersom de möjligen kan anses utgöra ett hot mot rättssäkerheten i kommersiella tvister. Och givetvis måste förslagen utredas i vanlig ordning. Men om ingenting görs snart kan vi i så fall rakt av erkänna att vi överger de renodlade dispositiva målen till skiljeförfaranden och att staten inte längre tar ansvar för kommersiell tvistelösning. Personligen förordar jag dock att vi har kvar tvistelösning i allmänna domstolar också för företag bland annat eftersom allmänna domstolar är viktig för rättspraxis. För mig är det dock tydligt att rättegången i renodlade dispositiva tvister behöver reformeras.

Michael Pålsson

Advokat