DEN TANGENTKNACKANDE DOMAREN OCH MUNTLIGHETSPRINCIPEN

Vad hjälper muntlighetsprincipen om domaren inte lyssnar?

Som bekant gäller i Sverige vid rättegångar den så kallade muntlighetsprincipen. Nyssnämnd princip är lagstadgad och finns för tvistemålens del att finna i Rättegångsbalkens 43 kap 5 §, 1 st. "Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen."

Som ombud i kommersiella och arbetsrättsliga tvister händer det att jag uppträder i domstol eller inför skiljenämnd. I denna funktion har jag sedan några år tillbaka gradvis lämnat skriftliga manus och är sedan i vart fall ett par år helt befriad från dem och använder bara enstaka stödord. Även om det första gången var ångestfyllt att släppa sargen, kan jag nu bara se fördelar med att slippa ett manus där varje ord mejslats fram och därför kändes viktigt men i själva verket boxade in framställningen och styrde tanken.

En av fördelarna med att före förhandlingen repetera in sakframställning och slutanförande är att framställningen blir mycket mer levande. Även om domarna får leva med att jag för en kort stund kan komma av mig eller tappa ett ord, borde detta ändå vara betydligt lättare att stå ut med än de ombud som likt någon medlem i det gamla tyska popbandet Kraftwerk med robotröst läser innantill ett på förhand skrivet manus. För egen del får dessutom min inneboende teaterapa visst spelrum.

En annan fördel är att eftersom jag inte är bunden vid något särskilt manus där det står exakt vad jag vill ha sagt, är jag också mer lyssnande till domarnas och motpartsombudets eventuella frågor och har mycket lättare att besvara dem.

Den absolut största fördelen består dock i att jag genom att ha ögonkontakt med domarna kan uppfatta om de har förstått vad jag har sagt eller inte. Även om de kanske inte håller med mig, måste de åtminstone ha förstått vad jag sagt och menat. Om jag därför märker att någon domare ser frågande ut eller har tappat fokus, kan jag omformulera mig eller ibland bara repetera så att jag kan vara säker på att budskapet nått adressaten.

Allt detta förutsätter dock att domarna lyssnar och är villiga att ta sin roll i rättegången genom att hålla upp blicken och aktivt genom nickar eller blickar eller på annat sätt samspelar med ombudet. Om domaren sitter med blicken stint stirrande ner på tangentbordet eller i skärmen på sin dator, då fungerar nämligen inte samspelet. Dessutom kan vare sig jag eller klienten vara säker på vad domaren gör där bakom skärmen. Skriver domskälen i en annan dom? Surfar runt i största allmänhet? Svarar på mejl?

Enligt min erfarenhet spelas både sakframställning och slutanförande oftast in. Dessutom finns en notarie eller sekreterare. Så vad är det vissa domare så idogt sitter och knackar in på sitt tangentbord? Det borde väl rimligen räcka med några få, avgörande stödanteckningar som görs för hand på ett papper?

Min erfarenhet av domare och skiljemän, allt från unga fiskaler upp till chefsrådmän, lagmän och advokater, är överlag mycket god. Även många unga fiskaler är väldigt intresserade, kloka och lyssnande. Det hindrar emellertid inte att ofoget – som jag ser det – att knacka tangent eller stirra in i egen skärm trots att bevisning eller power point redovisas på stora skärmar, förefaller öka. Skulle så vara fallet kan vi på sikt ersätta alla människor i domstolen med AI-robotar. Det tror jag dock inte att vi vill.

Muntlighetsprincipen blir meningslös om jag som ombud och part inte kan interagera med domarna. Datorerna borde därför vara reserverade för notarien eller sekreteraren. Jag vill nämligen slippa upplevelsen att den enda ögonkontakt jag får med domaren är den av för mycket skärmtid rödsprängda blicken när domaren informerar om vilken dag dom ska meddelas.

Michael Pålsson

Advokatfirman Juhlin & Partners