DEMOKRATIN, KLIMATET OCH DEN FÖRDA POLITIKEN

Nästan alla föräldrar älskar instinktivt sina barn. Ingen behöver förklara kärleken, den bara finns. Ändå förråder vi dem vi älskar mest genom att curla oss själva och som avskedspresent ge barnen en klimatkatastrof att leva med.

Jag är uppväxt i en småföretagarfamilj och är själv delägare i ett par olika småföretag. Företagandet ligger mig varmt om hjärtat och det har därför ända sedan 1970-talets marginalskatter och 1980-talets löntagarfonder varit självklart att jag tillhör en liberal, ibland lätt konservativ, borgerlig åsiktsinriktning. Men nu är jag vilsen. Jag trodde att vi tillsammans ville bygga en bättre värld för våra barn. Men istället tycks hela klimatkrisen hos den samlade borgerligheten utom Centern, ha förvandlats till en fråga om kärnkraft. Och märk väl - jag är knappast imponerad av den tidigare S-märkta regeringen heller.

Vi kan inte påstå att vi inte vet. Redan i regeringsformens andra paragraf anges att "Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer." Det är lönlöst att förneka att vi inte förstått allvaret med den rådande klimatkrisen eftersom våra politiker, utom SD, i demokratisk ordning och dessutom i stort samförstånd så sent som 2017 beslutade anta en klimatlag. I lagen anges bland annat att "Regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som syftar till att förhindra farlig störning i klimatsystemet". Det klimatpolitiska arbetet ska vara "inriktat på att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser". Dessutom ska det hela vila på "vetenskaplig grund".

Såväl grundlag som klimatlag talar alltså tydligt och handlingsdirigerande om hur regeringen ska arbeta i klimatfrågan. Detta oavsett partifärg och oavsett vad bibeltolkare, astrologer, dieseldyrkare eller allmänna internetsurfare bland våra politiker kan tycka.

Ändå har väldigt lite hänt i klimatpolitiken. Alltid är det något annat som anses viktigare att prioritera. Priset vid pump. Elpris i hus. Priset på flygbiljetterna. När man hör politiker tala får man nästan intrycket av att vi i Sverige skulle vara mer illa ute än den sönderbombade befolkningen i Ukraina.

Dessutom klagas det på när förtvivlade människor, klimataktivister, i ren desperation och trots risk för såväl allmänhetens förakt som böter och fängelse, limmar fast sig vid vägar eller flygplatser i sina försök att få oss andra att förstå allvaret. Aktivisterna kallas odemokratiska när det i själva verket är både den förra och nuvarande regeringen som konsekvent bryter mot den grundlag och den klimatlag de själva beslutat.

Men vem är det egentligen som är odemokratisk? De desperata aktivisterna som försöker väcka politiker och allmänhet? Eller är det politikerna som struntar i demokratiskt beslutade lagar?

Det har påståtts att vi inte är skyldiga framtida generationer något eftersom framtiden inte har gjort något för oss. Ingenting kunde vara mer fel. För vad skulle vår strävan vara värd om våra barn ändå inte ska få njuta av det vi byggt, de böcker vi skrivit, de vägar vi lagt eller den trädgård vi vårdat?

När det kommer till gängkriminalitet talar politiker gärna om att vi måste sluta dalta. För egen del önskar jag att samma politiker ska sluta dalta med oss som är vuxna och istället ta nödvändiga beslut för att begränsa uppvärmningen av planeten. Ge företagen långsiktiga regler för en grön omställning istället för kortsiktiga och populistiska beslut. Ge människor incitament att ställa om till ett fossilfritt samhälle istället för kortsiktiga subventioner. Jag är uppgiven på politiker som kissar i den politiska byxan.

Klimatkrisen kan inte enkelt reduceras till en vänster- eller högerfråga. Jag tror nämligen ingen människa innerst inne, oavsett höger- eller vänster, önskar en mörk framtid åt barn och barnbarn. Det ligger naturligt i oss att vilja våra barn väl.

Jag borde därför inte behöva åberopa vare sig IPCCs senaste rapporter, FNs generalsekreterare António Guterres desperata vädjanden, professor Johan Rockströms dystra förutsägelser eller ens Greta Thunberg. Det behövs heller inga referenser till vare sig torkan i Italien, översvämningar i Bangladesh eller USA, att det var 18 grader varmt i Sverige sent i oktober 2022 och att knopparna på magnolian växer i novembermörkret. Vi vet att vi gör fel, våra politiker vet det. Alltså är det dags att vidta de åtgärder som behövs.

Kan vi inte ens göra rätt för våra barns skull - så för vem?