ATT SITTA PÅ GATAN I RUSNINGSTRAFIK

När man är stressad på väg till jobbet i morgontrafiken är det extremt irriterande att bli försenad på grund av oförutsedda händelser. Särskilt om den oförutsedda händelsen är människor som medvetet orsakar förseningen. Är det därför vissa människor blir så väldigt arga på klimataktivister istället för på politiker och media som hellre fokuserar på "priset vid pumpen" än våra barns framtid?

Häromveckan var sossarnas egen bad boy, Jan Emanuel Johansson, åter i ropet då han i morgontrafiken släpade bort klimataktivister i rusningstrafiken på Centralbron i Stockholm. Tobias Andersson, rättspolitisk talesperson för SD, hängde snabbt på och krävde högre straff för klimataktivister. Enligt GP, https://www.gp.se/nyheter/sverige/sd-vill-straffa-milj%C3%B6aktivister-som-stoppar-trafiken-1.69135302?s=03 föreslår Sverigedemokraterna nu en lagändring för att kunna döma klimataktivister till fängelse i upp till två år.

Andersson, som är en rättskaffens man som inte vill synas i aktivistsammanhang, menar att polisen måste känna att de kan "bura in" aktivisterna. Enligt Andersson kan klimataktivister nämligen inte relatera "till känslan det innebär att vara sen till jobbet eller att bli förhindrad att utföra sitt jobb". Han jämför med hur det skulle vara om man "placerade dieseltruckar som blockerar cykelbanan till deras folkhögskola eller att det var en mänsklig blockad utanför deras vegankafé eller secondhand-butik". Således ord och inga visor mot aktivisterna som tydligen alla går på folkhögskola och äter på vegankaféer. Inte undra på att SD vill minska möjligheten att studera på folkhögskolor och kanske till och med lägga ned hela utbildningsformen, https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/folkhogskola-som-utbildningsform_H8023122 .

Men om Andersson i sin SUV, där han tillsammans med tusentals andra bilister i bilkön som också sitter ensamma i sina bilar, hade ägnat en stund åt att fundera över våra barns och kommande generationers framtid på en obeboelig planet, hade hans hjärta då ändå inte mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin aktivist-ilska vid tanken på svältande och drunknande barn i hans älskade nation?

Man kan förstås bli irriterad när stress uppstår. Frågan är emellertid vem man ska bli irriterad på? Mig själv för att jag inte tar mitt personliga klimatansvar och pendlar med allmänna kommunikationer? Politiker och media som inte tar klimatkrisen på allvar? Eller aktivisterna?

Det finns många som anser att aktivisterna är odemokratiska när de hindrar trafiken. Vi har i demokratisk ordning valt våra politiker och måste därför underordna oss den förda politiken.

Men samma resonemang fördes sannolikt också av majoriteten tyskar efter nazisternas övertagande av makten med demokratiska medel. Samma resonemang ansåg många amerikaner om protesterna mot Vietnamkriget.

Historien upprepar sig inte, men den lär oss. Jag jämför inte dagens demokratiskt valda politiker med vare sig nazister eller president Nixon. Däremot står det klart att vi lever i en klimatkris som riskerar att förvandlas till en klimatkatastrof med stora mänskliga offer om vi inte genast minskar användningen av fossila bränslen. Dessutom gynnar vi terrorstater som Ryssland och Saudi Arabien. För mig är detta en betydligt större fråga än att komma i tid till mitt arbete eller "priset vid pumpen".

FN;s generalsekreterare António Guterres utbrast i samband med den senaste rapporten från IPCC att "Climate activists are sometimes depicted as dangerous radicals. But the truly dangerous radicals are the countries that are increasing the production of fossil fuels."

Istället för att som små bortskämda glin gnälla över "priset vid pumpen", höga elpriser och klimataktivister, vore det betydligt mer konstruktivt att visa oss vägen bort från olje- och gasberoendet mot en ljus och fossilfri framtid. Oavsett partifärg. Oavsett blocktillhörighet.